twoin0ne

Varje gång jag tror att jag har hamnat på rätt spår igen så faller jag endå hela tiden tillbaka på ruta ett. Hur länge ska jag behöva kämpa? Ibland så skulle jag villja berätta för någon om hur jag känner. Men det går inte, jag skäms för mycket. Jag vill i alla fall väldigt gärna berätta det för dig, idiot.

Såhär får du mig att inte äta:

På Mc Donalds
Jag: "Undra vad jag ska ta"
Du: "Ja, dom har ju sallad och morötter"
Nej tack.

På restaurang
Jag: "Jag vet inte jag vill ha"
Du: "Jag vet att du endå inte kommer äta något" Sen ler Y mot mig.
Nehe okej, ett äpple tack. (Mamma var där så var tvungen......... Eller hela familjen plus bekanta till föräldrarna)

Påväg hem, pressbyron
Du: "Jag ska köpa en glass"
Jag: "Jag tror också jag ska köpa något"
Du "Ja, dom har ju äpplen och bananer"
Jag: "Varför kan inte jag ta en glass då?"
Du: "Jo, jag tänkte bara. Du brukar ju inte äta sånt."
Uhm okej, går och sätter mig utan någonting.

Jag blir bara så irriterad. Skönt kanske vissa tänker. Men jag vill verkligen kunna vara normal, jag tänker ibland äta normalt men det finns så jävla mycket hinder hela tiden. Skulle önska att du förstod.