Det är otroligt blandade kännslor jag får när jag går tillbaka och läser den här bloggen. Den symbolicerar en period i mitt liv då jag psykist inte mådde speciellt bra men ni läsare fanns alltid där. Vad hade vi gjort utan er?

Det är med sorg och glädje jag skriver ett inlägg här. Ni läser och kommenterar faktiskt fortfarande vilket är helt otroligt! Gud vad jag saknar bloggen och alla ni underbara läsare. Kommer nog aldrig radera den här bloggen, den betyder för mycket..

Ni som läser våran blogg nu, är ni nya eller gammla läsare? Kom igen och kommentera som ni gjorde förut. Ser ju att ni läser. Hur mår ni och vad gör ni nu?

Både jag och Maja har en till blogg där vi skriver om våra vanliga "ytliga" liv. Inte alls samma sak som här. Ni får veta så mycket mer om oss. Ni får kanske veta mer om oss än någon annan.. Önskar ibland att vi inte skulle behöva vara så anonyma! Även fast ni kanske inte har fått se hela våra ansikten så vet ni så mycket mer om oss än de som ser oss varje dag, kanske mer än de som säger att de känner oss. För ni vet exakt hur det är.

Jag skulle egentligen inte blogga mer här.. Men jag känner att jag måste få skriva det jag känner, skriva det jag bara kan skriva här. Som ni men ingen annan kan förstå.

/Bea.

 

Jag tänker på er varje dag. Maja också. Har gått upp säkert tio kilo sen jag slutade blogga, woho! Det betydde sjukt mycket för mig att ha er som stöd. Finns ni kvar trots att vi svek er?

/Bea

Snart börjar skolan. "4an". Då kanske även bloggen börjar lite smått igen. Jag har saknat den i stunder samtidigt som det har varit skönt att slippa den. Men tror den kommer skillja sig något från förr, hur kommer ni själva att märka.

Hoppas ni haft en bra sommar, ni får läsare som faktiskt stannat kvar...

Bloggar här nu....... xxx

Så länge.

Puss

Y - Min pojkvän sa att han skulle dumpa mig direkt om jag gjorde iordning mig lika länge som dig.

Y - Min pojkvän sa att Kompis 1 är förhållandetypen och du är one night stand typen.

Tacktack : ( Jag skiter i dig och din pojkvän, han är ful.

Varje gång jag tror att jag har hamnat på rätt spår igen så faller jag endå hela tiden tillbaka på ruta ett. Hur länge ska jag behöva kämpa? Ibland så skulle jag villja berätta för någon om hur jag känner. Men det går inte, jag skäms för mycket. Jag vill i alla fall väldigt gärna berätta det för dig, idiot.

Såhär får du mig att inte äta:

På Mc Donalds
Jag: "Undra vad jag ska ta"
Du: "Ja, dom har ju sallad och morötter"
Nej tack.

På restaurang
Jag: "Jag vet inte jag vill ha"
Du: "Jag vet att du endå inte kommer äta något" Sen ler Y mot mig.
Nehe okej, ett äpple tack. (Mamma var där så var tvungen......... Eller hela familjen plus bekanta till föräldrarna)

Påväg hem, pressbyron
Du: "Jag ska köpa en glass"
Jag: "Jag tror också jag ska köpa något"
Du "Ja, dom har ju äpplen och bananer"
Jag: "Varför kan inte jag ta en glass då?"
Du: "Jo, jag tänkte bara. Du brukar ju inte äta sånt."
Uhm okej, går och sätter mig utan någonting.

Jag blir bara så irriterad. Skönt kanske vissa tänker. Men jag vill verkligen kunna vara normal, jag tänker ibland äta normalt men det finns så jävla mycket hinder hela tiden. Skulle önska att du förstod.

Förlåt för depp-inlägg. Men det är ju typ inga som läser den mera. Jag gråter. För att jag är så jävla misslyckad. INGEN jävel vet. Ingen kommer någonsin få veta. Jag har aldrig mått såhär dåligt, jag har aldrig känt mig så dålig. VADFAN HAR HAR JAG GJORT MED MIG SJÄLV? Det är frågor jag börjar undra över. Frågor jag vill ha svar på. Hur i helvete ska jag ta mig härifrån?

Det här är det värsta som någonsin hänt mig, allvarligt.

Mat är farligt. Varför gjorde jag det till min värsta fiende, men min bästa vän som tröstar men ALLTID sviker.

Kommer jag någonsin kunna bli normal? HUR. JAG VILL!

jag e full. och jävligt äcklig. Har ätit massor och då menar jag MASSOR. Mår så sjukt dåligt över allt detta. Varföt satte jag mig här från början? Det var nästan så att jag ville det. Nu vill jag allt utom det. Jag vill härifrån. Jag vill bort. Jag vill typ.. dö.. Allt känns förjävligt. Ne, ska sluta. Imorgon ska jag träna. Men det känns jäääääääävlig onödigt. Men bättre än inget.


JAG ÄR FET

FETAST

.....så det så

Att vara fet är fult. Jag är så jävla ful.

Är du nöjd med dig själv blir du snyggare även om du är stor. Men det funkar inte för mig även om jag ibland önskar att det vore så. Jag är FÖR stor.

Alltså det här är så sjukt, jag brukade bara drömma matdrömmar när jag inte hade ätit på väldigt länge. Men jag tycker endå jag har ätit i alla fall hyffsat normalt nu.. Tror jag? Så slutar det med att man drömmer tre matdrömmar på en och samma natt. Vad är problemet? Haha

Dröm 1
Jag sitter vid ett löparspår med två personer, en av dom har anorexia och gick i min gammla skola och är verkligen skiiit smal! Den andra tjejen kommer jag inte ihåg vem det var, kanske var det samma tjej fast när hon var normal? Aja, vi bestämmer i alla fall att JAG ska äta en pizza och sen springa 2 mil. Jag kommer inte ihåg om jag åt pizzan men jag kommer ihåg att jag började springa och att jag sprang längre en vad jag skulle. Samtidigt tänkte jag "fan vad onödigt".

Dröm 2
Jag tar med min hand (!) en stor näve med glass haha. Sen äter jag från den! SÅ SJUKT.

Dröm 3
Jag sitter på McDonalds och ska äta med mina vänner. Jag tar en pommes och en tugga på en cheeseburgare, sen är drömmen slut. (Jag är liksom vegiterian....)

Måste bara tillägga att inget av detta har hänt påriktigt och jag skämms över att skriva det. Någon som drömt något liknande, berätta gärna vad! : ) Jag känner mig så äcklig samtidigt som att det är en lättnad att vakna.

Jag vill så gärna skriva i den här bloggen. Men jag mår helt enkelt för bra just nu. Det känns som om allt håller på att lösa sig, på alla plan. Jag vet att om jag skriver så kommer jag dras tillbaka och jag vill faktsikt unna mig den här känslan nu. Jag vill inte stänga in mig mera. Allting har blivit så annorlunda bara av att jag gått utanför dörren.

Men jag vet att den här lyckan kommer inte vara kvar för evigt. Jag kommer bli sårad och sviken igen och allt kommer bli som vanligt. Då kommer jag antagligen tillbaka hit. Det har varit en depp-blogg för mig men den har faktiskt fått mig att må bättre på något konstigt sätt.

Men hoppas att ni förstår, ni trogna men få läsare som tar er in här ibland! Jag kommer säkerligen skriva här igen, men inte just nu. För nu njuter jag bara (inte av mat dock haha).

Kramar "Maja"
Ha en bra sommar allihop